Schematerapi
Våra tidiga erfarenheter formar känslan av vem vi är, hur våra relationer blir och hur vi beter oss i pressade situationer.
Ett barn som inte får sina känslomässiga behov bemötta under uppväxten får inre sår/scheman. Scheman blir en sorts filter genom vilka barnet tolkar både sig själv och andra. Ju mindre barnet är desto mindre förmåga har hjärnan att hantera starka känslor utan hjälp av kärleksfulla vuxna. Men barn är kreativa. De hittar sätt att hantera situationen (de utvecklar copingstrategier). Om de vuxna till exempel är opålitliga och ofta försvinner kan ett barn lära sig att stänga av behovet av närhet så gott det går, ett annat barn kan bli klängigt och försöka hålla kvar föräldrarna. När vi blir äldre brukar sådana beteenden försvinna. Men ibland gör de inte det. Barn som lärt stänga av behovet av närhet kan bli vuxna som inte alls är medvetna om något sådant behov. Klängiga barn kan bli svartsjuka och kontrollerande vuxna.
Schematerapi hjälper oss att lyssna på våra känslor, förstå vilka behov de uttrycker och förmedla det på ett sätt som andra kan förstå. I de gestaltande övningarna lugnar vi ner känslorna och lär oss skilja på nu och då. Målet är att kunna ta hand om sina egna känslor och på ett vuxet sätt be andra om det som är rimligt.
Scheman och modes
I schematerapi använder vi många metaforer som kan hjälpa oss förstå vårt inre. Till exempel begreppet “schema” (ett gammalt känslomässigt sår som vi kanske inte är medvetna om men som påverkar hur vi reagerar). Vi kan se schemat som plånet på en tändsticksask. En händelse som kommer åt schemat är tändstickan som rivs mot plånet. Vår reaktion på “faran” är många gånger helt omedveten. Kanske märker vi bara att vårt tillstånd (schema mode) förändras. Det förändrade tillståndet är lågan som flammar upp och får oss att känna oss avstängda, självkritiska eller bete oss känslostyrt. I schematerapi lär vi oss att i stället förstå sambanden och läka de gamla såren.
I boken Schematerapi, en klinikers handbok beskriver Perris & Gyllenhammar 15 exempel på olika scheman som kan trigga olika sorters copingmodes.
Till exempel en person med skam-schema kan kapitulera i det (leva som om schemat vore sant och det faktiskt är något fel på mig) välja kritiska partners och nedvärdera sig själv. Om personen istället undviker sitt skam-schema kan hen undvika att dela skamfyllda tankar och känslor med andra av fruktan att bli avvisad. Eller för att överkompensera skammen kan samma person uppträda kritiskt och överlägset och försöka visa sig perfekt. Problemet med alla tre strategierna är att de utgår från att schemat är sant och därför cementerar problemet.
Ett annat exempel: En person med schemat övergivenhet kan kapitulera och välja partners som är otillgängliga och oförutsägbara eller undvika genom att helt avstå från nära relationer av fruktan för att bli övergiven. Att överkompensera blir för den här personen att försöka hålla kvar andra genom att vara klängig, dominerande och kontrollerande vilket i stället stöter bort dem.
En del människor har god kontakt med sitt inre och kan lägga märke till både vilket schema som triggas och vilket mode de hamnar i. Men den som haft det svårt kanske har stängt av kontakten inåt och inte märker vilka scheman och modes som aktiveras. Andra människor kan märka det och fråga till exempel: Varför blev du så arg? när vi själva inte ens är medvetna om att vi blivit arga. Kroppen kan visa det vi tvingats dölja, även för oss själva.